Mycket nytt i killarnas liv

Sen jag skrev sist har det hänt en hel del, besök hos veterinären har varit på agendan. Att först åka bil är ju nog så spännande när man är liten, att sedan träffa en stor främmande gubbe med ett extra öra hängande kring halsen och sprutan i högsta hugg kan verka skrämmande på små kissar men…..

Här berättar dom själva om äventyret

Gubben började med att lyssna på lilla hjärtat (som var ok) efter det kommer han fram med en stor spruta innehållande vaccin. Vi gissar att det nog inte är mot svininfluensan utan mot kattpest och kattsnuva. Det skall alla katter ha för att skydda sig mot elaka baciller säger vår matte hon påstår dessutom att det även gäller huskatter.

När vi trodde att det var klart för hemgång så kommer Gubben fram med en ännu större spruta och nu vart det dags för ID märkning. Vi får tydligen vårat personnummer på så sätt, ops där hade vi fel, det kallas tydligen individnummer (så säger dom då om fårens öronmärken). Det måste vara enkelt att vara mäniska, ni får ju ert på ett papper. Men! vi har fått en förklaring till orsaken. Det säjs vi kan inte prata !! mäniskor måste vara döva, vi gör inget annat än pratar, det är bara att lyssna, pratar vi inte så äter eller sover vi.

 Ja ja vi har det då bättre än ni människor, är vi medvetslösa så kan man alltid hitta vad vi heter och vart vi bor, dom kör bara en manick över kroppen och simsalabim kommer vårt nummer fram, försök att slå det ni om ni kan. Vi har dessutom fått nått slags piller som skall göra oss maskfria, vadå mask? är inte det nått som finns i jorden, vi är helsäkra på att nått sånt har i alla fall inte vi. Att sedan de andra katterna och hunden åkte på samma behandling är lite lindrande på våra tilltufsade egon.

När vi nu får chansen att berätta själva så skall vi passa på att berätta mer. Tror ni att vår Nanny (hon har tydligen kallats så av andra ungar) är riktigt nipprig? ja det tror i alla fall vi. Ni skulle bara vara här när hon går till angrepp på oss små. Hon klipper våra klor minst en gång i veckan ibland två och påstår att det är för att vi använder husfolket som nåldynor, vad hon nu kan mena med det? Vi som är så gulliga. Fortsättningvis så bänder hon upp våra gap för att titta in, det försvar hon med att vi skall vara vana att bli undersökta, undra om det var det hon menade när hon stoppade i oss maskpillret. Så avslutar hon sitt pill med att putsa våra öron, inuti! som om det inte räckte med att vi putsar oss själva, i alla fall utvändigt.

Nu avrundar vi vårt inlägg med att ge högsta betyg till alla våra vänner både dom som går på två ben och dom som har fyra, här har vi det utmärkt med mat i massor och alltid en famn att ligga i. 

P.s eller SOS nu i dagarna har vi hört att det snackas om att vi skall flytta hemifrån, vi som inte ens är 18,  men det är väl bara att vänta och se vad som händer D.s

Blöta pussar och håriga kramar från bus killarna

Livet går vidare

Nu skall jag försöka ta mig samman och skriva om kattungarna, inte lätt efter att ha påbörjat inlägget om ungarnas Onkel Leo som tyvär inte längre finns med oss. (separat inlägg om Leo kommer).

Nu skall vi ta det här med buspojkarna, busiga är kanske ett lindrigt ord för dessa ungars framfart.

När jag sitter vid datorn så känner jag mig som damen i filmen ”Ensam hemma” hon som stod i parken och hade duvor på både armar och huvud,. Den slitet klädda damen matade sina vänner i ur och skur, jag kan bara säga att jag lever ett liknande liv nu för tiden. Mina kläder är slitna och kroppen trött av tyngd och det breror på att killarna utsett mig till deras egna första klätterträd.

Tänk er en bild av mig sittande vid datorn klädd med kattungar, en hänger i byxorna en annan försöker få sig en tupplur balanserande på en axel och resten virvlar runt och leker på mig. Den träning jag fått genom mina tre barn är obetalbart eftersom jag nu helt lugnt kan skriva vidare, jag måste förståss ta en paus med jämna mellanrum eftersom min kropp inte tål långvarig belastning. Det är svårt att få en bild av mig och ungarna när jag inte kan fota mig själv.

 Som ni säkert förstår så är dessa krabater fruktansvärt bortskämda, som jag sitter nu är ett klart bevis på deras rang i huset.

Det lilla som finns kvar på stolen var min del att sitta på

Här används en av kattens otroliga förmågor, total avslappning

 Waldemar i djungeln

Waldemar tror att han inte syns, men det är ju meningslöst att gömma sig bakom en naken stamm.

Barnbarnet Ebba skall såsa (sova) med bäbisarna, om du kikar bakom hennes hår så syns en av ungarna, de andra har just lämnat platsen.

Anskar ser oskyldigd ut och tycks säga att vi har minsan inget gjort, riva ner kuddar och filtar gör bara olydiga och det är inte vi.

Middagslur med mamma.

Även stora grabbar snuttar oavsett hur man kommer åt maten.

Nästan lika stor som mamma men måste tvättas i alla fall. 

Är det så här en riktig Devon skall se ut?  Hilding är en riktig linslus.

På återseende / Inger och killarna

Ps Skriv gärna en kommentar och ge adressen till dina vänner Ds

+

Läs hela inlägget här »

Små grabbar kan också …………..

  

Alla pojkar lär sig att brottas redan i unga år, det gäller även dessa små 

   

 

Lille Anskar vill busa, men vem ställer upp?? 

  
  
Han får Bertil atts ge sig in i en busig fight. 

Vissa hamnar i underläge direkt….. 

 

 och vissa ger sig aldrig.

 
 

Mamma Kintzy är van och bryr sig inte nämnvärt.  

   

Här går Waldemar och Anskar en rond. 

Hörru! bit måttligt

 

  

 Öhh Waldemar! det där kallar jag tjuvnyp

 

   

Bara ett litet kast till så får du gå, jag hittar nog på nått annat.

 Hmm.. Sticker du ? fegis.

   

Nu går jag, ni två kan brottas bäst ni vill. 

  

Nåå.. Vad skall vi göra nu då? Hilding och Anskar funderar på saken. 

 

Hilding vill rulla boll.

   

Man kan ju alltid leka med korgen…

Eller träna sig inför för det stora klöset…    

Kanske rent av utforska diskmaskinen, en apparat som gör att husse räknar oss innan han stänger luckan.

Undrar vad han tror om oss? Vi skulle väl aldrig slinka in dit och inte heller in i kylen eller ner i en handväska och vi stjäl absolut inte ost av mamma.

Att bli gosad är en sak , men…. visa magen är det verkligen ett måste? Matte har sina påhitt, bara att spela med och verka obekymrad  (Waldemar).    

Med den här bilden skall jag avsluta detta inlägg, den visar att när fotografen inte är nog snabb på avtryckaren så hinner objekten försvinna 

Om ni nu undrar vart Alvar tog vägen när allt detta utspelade sig kan jag berätta att herrn i fråga låg och sov det mesta av tiden, han var vaken en stund för att busa i korgen sen var det godnatt i lilla huset.

Lämna gärna en kommentar till mig och bloggadressen till andra intresserade.

På återseende / Inger och killarna

 

Nyårets bestyr och bataljer

Detta nya år startar med vägning av killarna, som växer och frodas och dessutom knappt ryms i vågskålen mer. 

 Hilding vill inte se vad vågen säger utan njuter som vanligt av livets måsten.

   Waldemar vill inte vara kvar i skålen. Släpp mig jag vill ner.

         Kan man kan hoppa av?  jag provar.

                          Jag sticker nu.

Alvar är fundersam. Skall jag också dit ?

            Måste jag verkligen ?

     Jag försöker med att sura, funkar det måntro?

Okey jag ger mig väl, men jag vill verkligen inte. 

   Anskar på tur. Undrar hur man skall sitta?

               Kanske jag sätter mig såhär….

Ja ! det gick ju bra det här, men bekvämt är det inte.

   Bertil vill absolut inte vara med på bild

Kommer man sig härifrån tro?

Tja.. jag har ju sett att dom andra har vägt sig, så det är väl bara att gilla läget.

Att väga fem livliga pojkar på en liten våg och samtidigt fotografera är en svår uppgift, men som ni kan se löser det sig om man är två.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.